Med pennan som vapen

Under sin tid som skrivpedagog på Rönnenskolan använde hon skrivandet för att väcka lusten till berättelser hos läströtta elever. Numera ägnar sig Ester Roxberg på heltid åt sitt eget skrivande och i vår kommer hennes första lättlästa ungdomsroman De vita skjortorna, om rasism på en högstadieskola. Med den vill hon använda provocerande frågeställningar för att väcka debatt och närma sig svåra ämnen.

”Gå ut i parken, sätt dig på en bänk och skriv vad du ser”. Så kunde en skrivövning se ut när Ester Roxberg arbetade som skrivpedagog och höll i skrivargrupper på Rönnenskolan i Malmö. Ett arbete som handlade lika mycket om att låta eleverna skriva som att väcka lust att läsa.

– För mig kommer alltid skrivandet först. Många elever ser inte poängen med att läsa om andra människor. Men om jag får skriva om mig själv väcks ofta lusten för andras berättelser också, säger Ester.

Lättläst för läströtta

I sitt arbete har hon också sett att lättlästa böcker är en bra ingång för nyanlända, lässvaga och läströtta elever, men att det kan finnas ett motstånd.

– Det är viktigt med riktigt bra lättlästa berättelser, det får inte vara pinsamt att gå till skolbiblioteket och låna lättläst.


Med pennan som vapen

I sitt eget skrivande vill Ester alltid väcka något hos läsaren, något som provocerar och väcker frågor. Hon menar att läsningen i dagens klassrum många gånger är alltför tillrättalagd och ”vacker”. Hon ser hellre pennan som ett vapen för att uppröra och förändra.

 – Jag vill provocera och väcka frågor med mitt skrivande.


Vill väcka debatt om rasism

Ett exempel är hennes första lättlästa bok De vita skjortorna där berättar-jaget trakasseras av andra elever med nazistiska åsikter. Ett ämne som är personligt laddat för Ester.

– Under min egen uppväxt i Småland fanns det mycket nazism och folk heilade på skolan varje dag. Det var faktiskt därför jag började skriva en gång. På den tiden var det skinheads, nu vita skjortor, men människosynen är den samma. Jag hoppas att min bok kan vara ett sätt att närma sig en diskussion om rasistiska åsikter i just vår klass, utan att hänga ut någon.